Nu i veckan har vi pratat om kinesisk litteratur i litteraturcirkeln. Det är ganska fascinerande att vi i den kinesiska kulturen (världens längsta sammanhängande) använder skrivtecken som ursprungligen var bilder. De allra äldsta tecknen kan fortfarande läsas. Inte illa!
I den moderna litteraturen är det väldigt tydligt att det går en skarp gräns mellan författare som är verksamma i Kina och de som emigrerat för att kunna uttrycka sig friare. Många har emigrerat till franskspråkiga länder och många bor i Paris. Däribland Gao Xinjang som ju fick Nobelpriset för några år sedan. Andra i utlandet verkande författare är Anchee Min (som vi snart kommer at tha två nya böcker av) och Jung Chang: Vilda svanar. Det man läser mest av i Kina är Dan Browns böcker, böcker om spelteori samt bland annat romaner av Yu Hua.
Hans bok Att leva är den mest sålda och lästa i Kina. Denhandlar om en godsägarson - Fugui - som leve ri sus och dus bland bordeller och spelhålor. Tyvärr slutar det inte så bra. Hela familjeförmögenheten går åt pipsvängen. Fugui blir bonde - något som visar sig turligt under den nära förestående Kulturrevolutionen ( se nedanstående recension!).
Idag säger vissa att den skönlitterära censuren lättat något. Jag minns att för kanske fem år sedan blev Shanghai Baby totalförbjuden. Men idag är censuren hårdast när det gäller press och internet. Ett av de populäraste sajterna i Kina är en sajt där man möter folk - en community. Det behövs väldigt mycket i ett land där få har syskon till följd av ett-barns-politiken. Man känner sig ensam.
Jag reste själv runt i Kina för ett och ett halvt år sedan. Det var en fantastisk resa. Ett reseminne är en oktoberkväll i Beijing. Bussen jag åkte med passerade en man i brungrå överrock på en cykelricksha. I hans anlete syntes en ängslig frånvaro. I hans ögon skymtade bilderna av framtiden fram. Mörkret föll, bussen for vidare, snart är olympiska spelen här. Människorna kämpar på. / Måns