Det finns filmer som berör på ett speciellt sätt. De ger inga lättköpta slut och är väldigt realistiska. Människorna är trovärdigt skildrade och tillvaron visas precis så naken den är. Komplicerade frågor kring kärlek, liv och ansvar gestaltas. Det här är inga "feel good-filmer". Men det är inte heller motsatsen även om de är tragiska. Kanske beror det på att huvudpersonerna faktiskt är så levande medan de existerar. Många av oss funderar inte över livet utan tar det för givet, som en oändlig ström av dagar. Men så är det ju inte. Och kanske är det just det som filmerna ytterst handlar om - att leva medan tid är. Och det är en uppmaning till alla och envar bortom alla nyårslöften.

Tiden som finns kvar skildrar en ung homosexuell man, Romain. Han är en framgångsrik modefotograf som står mitt i det mondäna livet. Plötsligt mitt under en fotosession tycks hela omvärlden uppe på taket där de fotograferar explodera i ett vitt töcken. Sjukdomen har presenterat sig på allvar. Han tror först att det är HIV. Men doktorn säger nej. Det är värre - cancer av en sällsynt och aggressiv art. Romain avböjer behandling. Han väljer att känna tillvaron fullt ut. Han hemlighåller sin dödsdom för de närmaste. Bara hans farmor, suveränt spelad av åldriga Jeanne Moreau, får veta. 
Om du fick veta i morgon vad Romain känner till - hur hade du gjort? Kanske är filmen en uppmaning att existera medan man lever och att finna personliga och lite egna lösningar på tillvarons problem.
Filmen fick hedersomnämnande i Cannes 2006.

Ung snut handlar om en ung man, filmen heter i original Le petit lieutenant, som börjar på mordroteln i Paris. Han är ambitiös men oerfaren. Livsglad och angelägen om att dra sitt strå till stacken. När man jagar en skoningslös mördare begår han ett ödesdigert misstag. Hela tiden finns hans kommissarie med i bilden, drabbad av personliga problem, men ändå observant på hans arbete.
FIlmen är realistisk på flera sätt. Det våld som finns med är återhållet men drabbar med större kraft när det väl finns där. Och dess effekter skildras på ett äkta sätt. En människa är skörare än Hollywoods stålmän.
Filmens kvinnliga skådespelerska, Nathalie Baye, som kommissarien, fick pris på filmfestivalen i Venedig 2007.

Havet finns med i båda filmerna. Kanske är detta levande element det enda som kan trösta när sorgen är grönsvart och iskall.  / Måns