Lika bra att säga det direkt? Mina motpoler är en av de mest spännande och fascinerad biografier jag läst på länge. Cecilia Hed Malmström berättar levande och engagerande om sitt liv som polarguide på Arktis och Antarktis. Wow, vilket liv! Hennes något udda karriär började med att hon såg en lapp på anslagstavlan där man sökte borrare till ett forskningsprojekt i Antarktis. Tja, varför inte, tänkte hon lite kaxigt, och sökte och blev till sin stora förvåning antagen. Hon blev den första kvinnan som någonsin jobbat som borrare på Antarktis. Livet var tufft. De arbetade i sträng kyla, fjorton timmar om dygnet och med få lediga dagar. Tälten de bodde i hade inte direkt golvvärme. Det var elva minusgrader längst nere vid golvet, några få plusgrader i midjehöjd och ganska skapligt varmt i ansiktshöjd. Men Cecilia fick blodad tand. Hon blev förälskad i isens skönhet och biten av äventyrets lockelse. När de senare ringde och frågade om hon ville jobba som polarguide behövde hon ingen lång betänketid. Snö och kyla är inte det bästa jag vet, men efter att ha läst Mina motpoler skulle jag mer än gärna vilja åka till polarområdena och se den is som beskrivs så poetiskt. / Annette