Det är lika bra att erkänna det - jag är periodare. Ja, i alla fall när det gäller litteratur. Just nu verkar det som att jag bara drar till mig böcker som handlar om bristfälliga mor - barnrelationer eller om olyckliga självdestruktiva kvinnor. Först var det Lotta Thorséns bok Aldrig som hon, därefter Islekar av Liselott Willén, och nu senast Om natten av Pernilla Glaser.

Om natten handlar om två halvsystrar, Ingrid-Marie och Fredrika. Deras liv ser väldigt olika ut. Fredrika är den robusta som vågar ta plats och ta för sig medan Ingrid-Marie är den inåtvända, självföraktande och depressiva. Hon kallar sig själv för ett missfoster som gått trettio år över tiden. Bokens kapitel handlar omväxlande om de två systrarna och ju längre historien fortskrider desto tydligare blir det att Fredrika kommer att klara sig bra medan Ingrid-Marie rasar mot undergången. Hon börjar på lärarhögskolan, inte för att hon vill det utan för att göra Birgitta glad. Birgitta är systrarnas mamma men de kallar henne aldrig för mamma. En lördagskväll när luften är full av förväntan, för alla utom för Ingrid-Marie, tänker hon om sina klasskamrater:  

"Jag vet de tror att allt är möjligt. Flickorna som stryker något svalt över sina släta bruna ben. Pojkarna som rakar sig med handduken om midjan. De ropar till sina vänner över axeln. Dom väljer bland sina kläder som är avrivna, genomskinliga och uppsprättade. Jag vet att allt är omöjligt för jag har aldrig varit synlig. Jag har aldrig burit deras skimrande, förväntansfulla mask"

Trots att Ingrid-Marie säger att hon aldrig varit synlig är det porträttet av henne som har skarpast konturer och Fredrika hamnar i lite i skuggan. Ingrid-Marie gör sitt bästa för att spela rollen av normal ung kvinna men under ytan växer självhatet och beslutsamheten att befria världen från bördan av henne själv. Det var ju egentligen aldrig meningen att hon skulle födas. Fast där håller jag inte med henne. Jag tror hon är en liten fågelunge som trillat ur boet och behöver ett par varma händer som lyfter upp henne och blåser liv i henne. En del människor behöver impregneras med kärlek för att orka leva.  Det är en spännande bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Man blir snabbt engagerad i systrarnas öde. / Annette

För ett par veckor sedan var jag på bio och såg Maria Larssons eviga ögonblick av Jan Troell. Filmen har fått lysande recensioner och jag var extra nyfiken eftersom en del scener är inspelade på Trädgårdsgatan i Lund, bara ett stenkast från där jag bor. Filmen utspelar sig vid sekelskiftet och handlar om konstens och skapandets möjligheter att förändra en människas liv. I centrum står Maria, mor och maka, spelad av Maria Heiskanen, och hennes försupna och otrogna make, spelad av Mikael Persbrandt. Livet är tufft för familjen och Maria gör sitt bästa för att hålla ihop familjen och få slantarna att räcka. En dag letar hon fram en gammal kamera som finns i familjens ägo och tar den till en fotograf för att få den värderad . Hennes tanke är att sälja den men fotografen övertalar henne att behålla den och börja använda den. En ny värld öppnar sig för Maria när hon betraktar världen genom kameralinsen. Mellan henne och fotografen uppstår en varm vänskapsrelation. Han ser hennes talang och uppmuntrar henne att fortsätta fotografera. Filmen är otroligt vacker och välgjord, en riktig njutning för ögat. Men det som gjorde allra starkast intryck på mig var porträttet av Maria, en otroligt stark och modig kvinna som genom kameran finner sin egen skaparkraft och en helt ny tilltro till sin egen förmåga. Filmen får fem Babbla-böcker-stjärnor av fem möjliga. / Annette

Snart 40-årig förskolelärare med författardrömmar som bor i källarvåningen hemma i sin pappas hus. Så skulle man kort kunna beskriva huvudpersonen Laura i Christine Falkenlands nya roman Vinterträdgården. Det är en vacker, vemodig och lite sorglig berättelse om omöjlig kärlek och viljan att skapa. Lauras liv har stagnerat och i ett försök att komma vidare anmäler hon sig till en skrivarkurs. Ungefär samtidigt blir hon bekant med mamman till ett av barnen på förskolan, Shahrzad, en mörk skönhet från Iran. Laura blir handlöst förälskad, ja näst intill besatt av tanken på att erövra henne. De båda kvinnorna inleder en kärleksrelation, trots att Shahrzad är gift. Kärleken får poesin att flöda. Laura skriver vackra och passionerade dikter som hon dock aldrig visar för de andra eleverna på skrivarkursen. Ingen får veta att hon älskar och åtrår en annan kvinna. Hon säger på ett ställe i boken att det är Shahrzad hon vill ha, oavsett om hon är man eller kvinna. Det är inte könet hon älskar utan personen. Falkenland är en mästare på att gestalta människors inre liv och det är en njutning att läsa hennes böcker. Lyckost den som ännu inte har läst Vinterträdgården! / Annette