Det är lika bra att erkänna det - jag är periodare. Ja, i alla fall när det gäller litteratur. Just nu verkar det som att jag bara drar till mig böcker som handlar om bristfälliga mor - barnrelationer eller om olyckliga självdestruktiva kvinnor. Först var det Lotta Thorséns bok Aldrig som hon, därefter Islekar av Liselott Willén, och nu senast Om natten av Pernilla Glaser.

Om natten handlar om två halvsystrar, Ingrid-Marie och Fredrika. Deras liv ser väldigt olika ut. Fredrika är den robusta som vågar ta plats och ta för sig medan Ingrid-Marie är den inåtvända, självföraktande och depressiva. Hon kallar sig själv för ett missfoster som gått trettio år över tiden. Bokens kapitel handlar omväxlande om de två systrarna och ju längre historien fortskrider desto tydligare blir det att Fredrika kommer att klara sig bra medan Ingrid-Marie rasar mot undergången. Hon börjar på lärarhögskolan, inte för att hon vill det utan för att göra Birgitta glad. Birgitta är systrarnas mamma men de kallar henne aldrig för mamma. En lördagskväll när luften är full av förväntan, för alla utom för Ingrid-Marie, tänker hon om sina klasskamrater:  

"Jag vet de tror att allt är möjligt. Flickorna som stryker något svalt över sina släta bruna ben. Pojkarna som rakar sig med handduken om midjan. De ropar till sina vänner över axeln. Dom väljer bland sina kläder som är avrivna, genomskinliga och uppsprättade. Jag vet att allt är omöjligt för jag har aldrig varit synlig. Jag har aldrig burit deras skimrande, förväntansfulla mask"

Trots att Ingrid-Marie säger att hon aldrig varit synlig är det porträttet av henne som har skarpast konturer och Fredrika hamnar i lite i skuggan. Ingrid-Marie gör sitt bästa för att spela rollen av normal ung kvinna men under ytan växer självhatet och beslutsamheten att befria världen från bördan av henne själv. Det var ju egentligen aldrig meningen att hon skulle födas. Fast där håller jag inte med henne. Jag tror hon är en liten fågelunge som trillat ur boet och behöver ett par varma händer som lyfter upp henne och blåser liv i henne. En del människor behöver impregneras med kärlek för att orka leva.  Det är en spännande bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Man blir snabbt engagerad i systrarnas öde. / Annette