Vi har ju hört att Le Clezio får Nobelpriset. Det föranledd emig att fundera högt under vår litteraturcirkel. Hur har relationen mellan Noblpriset och Frankrike varit genom åren? Ibland oerhört frostigt - ibland mycket gott. Jag har gått igenom samtliga franska nobelpristagare genom åren från 1901 till i år. Jag har läst akademiens motivering, plockat ur nyckelord och sedan tyckt mig se tendenser i det hela. De första 30 åren fick man priset för sin idealitet främst. Men även som hos Frederic Mistral för sin ursprungsfriska skildring av hembygden. Anatole France fick priset för sitt franska kynne. Frankrike fick fem pristagare mellan 1900 och 1930. Jag kallar dem "de ädla". De följande trettio åren var krigens tid mellan 1931 och 1960. Då fick Frankrike fyra pristagare. Dessa män fick priset för sin skildring av mänskliga frågor, det mänskliga livsdramat och som hos Camus för mänskliga samvetsproblem. De kommande trettio åren 1961-1990 fick Frankrike priset två gånger. Det var Jean-Paul Sartre 1964 som skrev om existentialismen. För det fick han priset för sin idérika frihetsanda och sanningssträvan. Man kan undra vad som sades i svenska akademiens sessionssal när det blev känt att Sartre avböjde priset! Den andre som fick priset var Claude Simon som sades skriva som en poet och målare. Hans formexperiment intresserade kanske akademien mer än allmänheten. Och så nu i år - Le Clezio - för sina äventyr, extas och för skildringar av mänskligheten utanför den härskande civilisationen. Man kan läsa nobelprismotiveringarna som en tidsresa från 1901 till 2008 om hur vår tid fortskridit.

Och det andra då? Neonträdgården? Jo, jag kunde inte låta bli att leka med datorn igår. Av denna bild på vårblommor blev efter lite knapptryckningar en fantasibild - en neonträdgård. Hoppas du blir inspirerad av att skapa - inom det område som passar just dig! Trevlig helg! / Måns