?Måste göra mamma glad, viktigare än livet. För om inte mamma var glad försvann Ester liv, när hon blev osynlig i mammas blick.? Så börjar andra kapitlet i Lotta Thorséns debutroman Aldrig som hon. Det är en delvis självbiografisk berättelse om hur det är att växa upp med en psykiskt instabil mamma som varken kan ta hand om sig själv eller sina barn. Tidigt får Ester lära sig att vara mamma till lags och läsa av hennes önskningar redan innan mamman själv blivit medveten om dem. Hon blir en mästare i att utplåna sig själv och sina egna önskningar till förmån för andras. Mamman drar ständigt hem nya ?pappor?, män som hon träffar via annons i tidningen. Alla förgriper de sig på Ester. Men mitt i allt det svarta finns det tack och lov ljusglimtar, hisnande stunder av berusande glädje. Som när Ester träffar vännen Magnus och de rusar runt som ystra kalvar på gräsmattan och gungar jättehögt på bildäcksgungan. Eller när hon lär sig spela fiol och upptäcker glädjen i att skapa toner av de små prickarna och strecken på notbladet. Det är en stark berättelse om ett barn som aldrig fick den kärlek som varje barn borde få, en berättelse om desperat längtan efter en psykiskt frånvarande mamma och om en vuxen kvinnas kamp för att återta sitt eget liv. Det är svårt att låta bli att gråta när man läser om Ester. Man får bara lust att ta henne i famnen och säga att man älskar henne.

För älska henne kan man inte låta bli att göra / Annette