De senaste två veckorna har jag gjort två erfarenheter. Först såg jag tv-programmet Babel.
I det mötte två deckargiganter varandra: Jens Lapidus och Dennis Lehane.
Båda har stora välförtjänta framgångar och publiceras på stora förlag.

Den andra erfarenheten jag gjort var i onsdags då jag tillsammans med alla andra bibliotekschefer i Skåne tog del av Kulturutredningens synpunkter på litteraturen i framtiden. En av utredningens referenspersoner var Stewe Claesson. Han är författare och även en av Sveriges främsta översättare av amerikansk modern poesi. Stewe anser att de två främsta förlagen för poesi i Sverige idag är Tranan i Stockholm och Ellerströms i Lund.

Hur låter det när två så kallat "smala" författare skriver om mord och död? På försök plockar jag fram två böcker ur bibliotekshyllan: Stewes översättning av Mark Strand Det pågående livet på Ellerströms förlag och Federico Garcia Lorcas Poet i New York, utgiven på Tranans förlag.

Federico Garcia Lorca föddes 1898 och blev mördad 1936. Boken En poet i New York kom ut efter hans död 1940. Garcia Lorca är även känd som dramatiker: Hans pjäser Bernardas hus och Blodsbröllop spelas än. Så här kan det låta när han skriver om ett mord;

Mord
Hur gick det till?
En rispa på kinden
Det är allt!
En nagel som klämmer stjälken
En nål som sticks in
Tills den finner skrikets små rötter.
Och havet slutar röra sig.
Hur, hur gick det till?
Så här.
Släpp mig! Var det så här?
Ja
Hjärtat gick ensamt ut.
Oj oj stackars mig!

Mark Strand är en av den amerikanska moderna poesins betydelsefullaste personer.
Han debuterade 1964 och fick bland annat Pulitzerpriset 1999. Döden finns naturligtvis med även hos Mark. Här funderar han på sin egen;

Jag tänker inte på Döden
men Döden tänker på mig.
Han lutar sig tillbaka i fåtöljen, gnuggar händerna stryker
sitt skägg och säger: " Jag tänker på Strand, jag tänker att
en av de närmaste dagarna kommer jag att vara här utanför och
svinga min lie och hålla upp timglaset mot månen när Strand kommer...

Det är viktigt att alla fyras röster hörs -vilket är möjligt tack vare så kallat litteraturstöd.
Som läsare kan du hitta pärlor på alla hyllor, i alla genrer. Prova något nytt och udda då och då. Glöm inte bort de så kallat smala - minns att de smalaste knivbladen skär djupast. / Måns

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates
Dödgrävarens dotter är en stor roman, inte bara till omfånget på drygt 600 sidor, utan även till det mäktiga innehållet. Den baserar sig delvis på Oates egen farmors dramatiska livsöde. Bokens huvudperson heter Rebecca och i slutet av 1930-talet kommer hon till USA med sina föräldrar och två äldre bröder. De är av tysk-judisk härkomst och flyr undan den framväxande nazismen. Det enda arbete som fadern kan få är som dödgrävare och familjen bosätter sig i ett gammalt hus på en kyrkogård. De har det fattigt och svårt och blir föraktade av folket i trakten. Först ger sig Rebeccas båda bröder iväg hemifrån och efter en mycket tragisk händelse ger sig även Rebecca iväg, endast tretton år gammal. Vi får följa hennes livsöde ända till hon i slutet av boken är  en gammal kvinna. Det är svårt att låta bli att älska Dödgrävarens dotter. Den är mustig, spännande, dramatisk och oerhört välskriven som de flesta andra av Oates böcker. Så varför inte ge bort den i julklapp? Det tänker jag göra. / Annette

Lika bra att säga det direkt? Mina motpoler är en av de mest spännande och fascinerad biografier jag läst på länge. Cecilia Hed Malmström berättar levande och engagerande om sitt liv som polarguide på Arktis och Antarktis. Wow, vilket liv! Hennes något udda karriär började med att hon såg en lapp på anslagstavlan där man sökte borrare till ett forskningsprojekt i Antarktis. Tja, varför inte, tänkte hon lite kaxigt, och sökte och blev till sin stora förvåning antagen. Hon blev den första kvinnan som någonsin jobbat som borrare på Antarktis. Livet var tufft. De arbetade i sträng kyla, fjorton timmar om dygnet och med få lediga dagar. Tälten de bodde i hade inte direkt golvvärme. Det var elva minusgrader längst nere vid golvet, några få plusgrader i midjehöjd och ganska skapligt varmt i ansiktshöjd. Men Cecilia fick blodad tand. Hon blev förälskad i isens skönhet och biten av äventyrets lockelse. När de senare ringde och frågade om hon ville jobba som polarguide behövde hon ingen lång betänketid. Snö och kyla är inte det bästa jag vet, men efter att ha läst Mina motpoler skulle jag mer än gärna vilja åka till polarområdena och se den is som beskrivs så poetiskt. / Annette

Det är lika bra att erkänna det - jag är periodare. Ja, i alla fall när det gäller litteratur. Just nu verkar det som att jag bara drar till mig böcker som handlar om bristfälliga mor - barnrelationer eller om olyckliga självdestruktiva kvinnor. Först var det Lotta Thorséns bok Aldrig som hon, därefter Islekar av Liselott Willén, och nu senast Om natten av Pernilla Glaser.

Om natten handlar om två halvsystrar, Ingrid-Marie och Fredrika. Deras liv ser väldigt olika ut. Fredrika är den robusta som vågar ta plats och ta för sig medan Ingrid-Marie är den inåtvända, självföraktande och depressiva. Hon kallar sig själv för ett missfoster som gått trettio år över tiden. Bokens kapitel handlar omväxlande om de två systrarna och ju längre historien fortskrider desto tydligare blir det att Fredrika kommer att klara sig bra medan Ingrid-Marie rasar mot undergången. Hon börjar på lärarhögskolan, inte för att hon vill det utan för att göra Birgitta glad. Birgitta är systrarnas mamma men de kallar henne aldrig för mamma. En lördagskväll när luften är full av förväntan, för alla utom för Ingrid-Marie, tänker hon om sina klasskamrater:  

"Jag vet de tror att allt är möjligt. Flickorna som stryker något svalt över sina släta bruna ben. Pojkarna som rakar sig med handduken om midjan. De ropar till sina vänner över axeln. Dom väljer bland sina kläder som är avrivna, genomskinliga och uppsprättade. Jag vet att allt är omöjligt för jag har aldrig varit synlig. Jag har aldrig burit deras skimrande, förväntansfulla mask"

Trots att Ingrid-Marie säger att hon aldrig varit synlig är det porträttet av henne som har skarpast konturer och Fredrika hamnar i lite i skuggan. Ingrid-Marie gör sitt bästa för att spela rollen av normal ung kvinna men under ytan växer självhatet och beslutsamheten att befria världen från bördan av henne själv. Det var ju egentligen aldrig meningen att hon skulle födas. Fast där håller jag inte med henne. Jag tror hon är en liten fågelunge som trillat ur boet och behöver ett par varma händer som lyfter upp henne och blåser liv i henne. En del människor behöver impregneras med kärlek för att orka leva.  Det är en spännande bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Man blir snabbt engagerad i systrarnas öde. / Annette

För ett par veckor sedan var jag på bio och såg Maria Larssons eviga ögonblick av Jan Troell. Filmen har fått lysande recensioner och jag var extra nyfiken eftersom en del scener är inspelade på Trädgårdsgatan i Lund, bara ett stenkast från där jag bor. Filmen utspelar sig vid sekelskiftet och handlar om konstens och skapandets möjligheter att förändra en människas liv. I centrum står Maria, mor och maka, spelad av Maria Heiskanen, och hennes försupna och otrogna make, spelad av Mikael Persbrandt. Livet är tufft för familjen och Maria gör sitt bästa för att hålla ihop familjen och få slantarna att räcka. En dag letar hon fram en gammal kamera som finns i familjens ägo och tar den till en fotograf för att få den värderad . Hennes tanke är att sälja den men fotografen övertalar henne att behålla den och börja använda den. En ny värld öppnar sig för Maria när hon betraktar världen genom kameralinsen. Mellan henne och fotografen uppstår en varm vänskapsrelation. Han ser hennes talang och uppmuntrar henne att fortsätta fotografera. Filmen är otroligt vacker och välgjord, en riktig njutning för ögat. Men det som gjorde allra starkast intryck på mig var porträttet av Maria, en otroligt stark och modig kvinna som genom kameran finner sin egen skaparkraft och en helt ny tilltro till sin egen förmåga. Filmen får fem Babbla-böcker-stjärnor av fem möjliga. / Annette