Erik Myrgren – medmänsklighet mot omänsklighet

Läs om prästen Erik Myrgren och hans insats under andra världskriget.

I Hörby har under åren rests statyer av personer som lämnat ett avtryck och vilka har koppling till Hörby. Först ut var författaren Victoria Benedictsson, vars byst restes 1938, hundra år efter hennes bortgång. Konstnären Christian Kruse står sedan 1970 i helfigur i Ringsjöparken och blickar över infarten till Hörby. Även några gator i byn har fått namn efter personer, som till exempel Janne Nilssons väg och Lundegårdsgatan.

En person med Hörbyanknytning och stark internationell plats, är prästen Erik Myrgren. Han är en av tio svenskar som hedrats med sitt namn inskrivet på Yad Vashem-monumentet i Jerusalem. Denna utmärkelse – Righteous Among the nations – tilldelades honom år 1986, med motiveringen ”for hiding, supplying basic goods, medical attention, providing forged documents, illegal transfer”.

Förste svensk att få utmärkelsen var Raoul Wallenberg. Nu döps en av de lummigaste bitarna av å-promenaden i Hörby till Erik Myrgren-promenaden för att ytterligare hedra hans gärning. Det är den del av promenaden som går nedanför kyrkan och passerar förbi församlingshemmet och pastors-expeditionen.

Erik Myrgren var kyrkoherde i Hörby under åren 1964 -1979, och efterträddes vid sin pension av Johan Svanbom. Många minns Myrgren som en färgstark och engagerad person som, förutom att vara omtyckt kyrkoherde i församlingen, ofta tog fram sin gitarr och sjöng, eller inför söndagens högmässa målade dagens tema på en skylt och satte utanför kyrkan. Att ta en promenad förbi kyrkan och ta del av veckans konstverk blev då lite av ett lördagsnöje.

Under sina tjänsteår bodde Myrgren i prästgården på Ringsjövägen tillsammans med makan Ester och deras sju barn. Efter pensionen gick flytten till en villa vid Vallgatan, där Eriks stora passion för trädgårdsskötsel fick sitt utlopp. Han var en duktig botaniker och tyckte mycket om blommande, doftande buskar och mindre skönheter som liljor, rosor, tulpaner, narcisser – bara för att nämna några.

Vid sin bortgång 1996 var han 82 år gammal, och sista året bodde han på Lundegårdens äldreboende. Ester hade gått bort året före. Tillsammans ligger de begravda på Hörby begravningsplats. Vill du besöka gravplatsen finns den på område 1A, med gravnummer 11A 45. I graven vilar även sonen Magnus, som tragiskt gick bort 1983.

Erik Myrgren föddes 1914, i Njutånger, en ort som ligger i Hudiksvalls kommun, i Hälsingland. Han utbildade sig tidigt till präst, och i studentstaden Uppsala mötte han sjuksköterskan Ester, sin blivande hustru. Deras första dottern föddes 1940.

Sommaren 1943 fick han tjänst som sjömanspräst i Sankt Jacobs kyrka i polska hamnstaden Stettin. Andra världskriget var då under sina mest brinnande år och vid två tillfällen bombades Sankt Jacobs kyrka under sommaren 1944.

I november samma år skulle Erik återvända till Sverige och familjen som väntade.  På järnvägsstationen i Berlin stöter han på landsmannen Erik Perwe, präst i svenska kyrkans Victoria-församling i Berlin – även han på väg hem till Sverige. Men, ska det visa sig, i ett mycket hemligare ärende. Han planerar nämligen för en massevakuering av judar till Sverige.

Perwe ber Myrgren om att hoppa in som vikarie medan han gör resan till Sverige och Myrgren accepterar, och avbryter sin egen resa hem. Perwe ska göra sin resa till Sverige med flyg. Vad ingen av dem vet är att den resan kommer att sluta med en katastrof. Planet störtar och ingen ombord överlever.

Nyheten om olyckan spreds snabbt, både i Sverige och Tyskland. Och på plats i Berlin blir Myrgren sakta medveten om vilket underjordiskt arbete Perwe uträttat i stadens svenska församling – människor strömmar till kyrkan och uttrycker nu både sorg över nyheten om olyckan, och en oro för sin framtid.

Erik Myrgren får ett brev från ärkebiskop Erling Eidem i Uppsala, som ber honom stanna i Berlin och ”fortsätta verksamheten”. Erik är vid denna tid 31 år gammal och en person med stort civilkurage och starkt engagemang för orättvisor. Han stannar. Och under den återstående tiden av kriget blir han den som hjälper, skyddar och räddar många, många människor som är förföljda och hotade av nazisterna. Det blir ett intensivt halvår fram till krigsslutet och befrielsen den 6 maj 1945. Hur många Myrgren hjälpte vet vi inte.

Strax efter krigsslutet, i juni, är det möjligt för Myrgren att återvända till Sverige. Resan hem gick med tåg via Moskva och Finland. Myrgren har ett speciellt minne från den resan som finns återberättad i en artikel i hans hembygds lokaltidning Ljusnan:  ”Gardinerna var fördragna tills vi kom till Finland. Vid en station togs gardinerna bort och fönstren drogs ner. Ljuset strömmade in – vi såg grönskande björkar och hörde en gök som gol. Jag glömmer det aldrig.”

Tjugo år senare (1964) kommer han till Hörby genom sin anställning här som kyrkoherde. Pastoratet omfattades då av Hörby och Lyby församling.  Senare (1974) tillkom även församlingarna i Fulltofta, Södra Rörum, Äspinge samt Svensköp. De tjugo åren mellan krigsslutet och anställningen i Hörby, hade han tjänst som kyrkoadjunkt och komminister i Ljusne församling, samt som kyrkoherde i Vittinge församling – båda inom Uppsala stift.

För att citera Johan Svanbom, så var Erik Myrgren definitivt ”ingen dussinmänniska”.

Att han nu uppmärksammas med att få en promenad uppkallad efter sig känns helt rätt. Promenaden avslutas i den runda rabatt som ligger i ena änden av Ringsjöparken – där det är tänkt att några av hans favoritblommor ska planteras.

Det finns ett begrepp som kallas ”tänkvärd trädgård”. Med det menas en plats där man, inramad av blommor och träd, får tillfälle att meditera en stund.  En plats där vi kan uppmärksamma och påminna oss om det som är viktigt i livet – våra medmänniskor.

Bland blommorna i Ringsjöparkens rabatt kommer att finnas en skylt med texten ”Medmänsklighet mot omänsklighet”. En syntes av Myrgrens arbete.

Låt oss aldrig glömma.